NYTT JOBB, NYA HORISONTER

Detta blir den 250:e och sista posten pa den har bloggen. Jag har tackat ja till ett mycket intressant jobb dar jag ska leda och bygga forskningen i en organisation med enorm potential. Jag kommer ocksa att fa mojlighet att lara kanna en av USA:s mest lovande libertarianska politiker, Governor Mark Sanford. Samtidigt innebar det nya jobbet att jag "laser" mitt namn till en specifik organisation. Vad jag sager blir, sa att saga, vad organisationen sager.

Saledes satter jag punkt har, men later bloggen ligga kvar for den som ar intresserad.

Best of luck folks!

SKATTEFINANSIERAD FORSKNING

I ett utmarkt bidrag till debatten om den offentliga maktens storlek och utbredning i alla mojliga riktningar skriver tva lakare, den ene Nobelpristagare och den andre riksdagsledamot (m), om vilka konsekvenserna blir av att oka den statliga styrningen av forskning i Sverige.

Regeringens särskilda utredare av myndighetsorganisation för forskningsfinansiering Madelene Sandström skriver på DN Debatt (19/3) att hon vill koncentrera statens ansvar för detta ytterligare jämfört med i dag. Vi tror att detta är en farlig väg att gå, en väg som inte heller denna gång tar forskningens egentliga väsen till utgångspunkt för förslag till lämplig framtida forskningsbyråkratisk organisationsform.

Det kanske ska papekas redan har att Sverige, till skillnad fran manga andra lander, praktiskt taget helt saknar oberoende, privata forskningsinstitut. Detta galler speciellt inom s.k. public policy, det vill saga samhallsekonomi, valfardspolitik och rattsskipning. Att detta aven ar fallet inom naturvetenskap och medicin gor inte precis saken battre.

Bristen på denna nödvändiga insikt och koppling mellan förutsättning för verksamheten och dess organisation kan komma att motverka själva huvudsyftet - att stärka svensk forskning i allmänhet och ur internationell konkurrenssynpunkt i synnerhet. Redan förra gången den svenska organisationen för forskningsfinansiering inrättades den 1 januari 2001 skedde detta med en tydlig myndighetskoncentration jämfört med tidigare. Enligt utredaren har denna organisationsform inte levererat vad som förväntades av kvalitetsökning inom forskningen och mer kommersiellt tillämpbara forskningsresultat som länkas till innovationsverksamhet i företag.

Observera att den statliga forskningspolitiken alltsa utgar ifran att politiker och byrakrater, med skattepengar i hand, kan bestamma vilka nya produkter och ideer som ar kommersiellt gangbara. De som vet detta battre an nagon annan ar naturligtvis enteprenorer och etablerade foretag, forutom, alltsa, i Sverige dar socialdemokratiska partiombudsman och fore detta ordforanden i Uppsala Universitets studentkar ar battre skickade att avgora vad foretagen kan tjana pengar pa.

Vi håller helt med om denna analys av en misslyckad maktkoncentration av statliga forskningsfinansiärers organisation sedan 2001. Men varför då gå ännu längre i en redan misslyckad strategi genom ytterligare myndighetskoncentration som försöker sig på att styra forskningen? Är det inte rent av troligt att ännu en sådan maktkoncentration i syfte att diktera fram forskningsresultat kommer att misslyckas, jämfört med om förslag till politiska och myndighetsstödjande roller för den fria forskningen utgår från det som är flaskhalsarna för denna verksamhets grundläggande villkor?

Sjalvfallet har herrar artikelforfattare ratt har. Men problemet ar att svenska politiker - vare sig de ar med i Raggarens klubb eller Vikariens forening - har en flera decennier lang meritlista av att gora just detta. Nar hogre skatter kvaver den ekonomiska aktiviteten och minskar skatteunderlaget, hojer man skatterna annu mer. Nar mer bidragsberoende minskar incitamenten att arbeta och okar kostnaderna for bidragssystemen, okar man bidragsberoendet ytterligare.

Varfor skulle forskningspolitiken vara ett undantag?

Utredaren Madelene Sandström skriver att "grundforskningens starka forskningsmiljöer utgör alltid samhällets viktigaste kunskapsbas för att lösa samhällets problem inom teknisk utveckling, hälsa, miljö eller vad det nu må vara". Här spåras enligt vår mening troligen en alltför torftig analys av forskningens inneboende villkor. En bristfällig sådan analys kommer enligt vår bedömning inte att lyckas föreslå en bra organisation för vare sig forskningsverksamhet eller dennas lämpligaste offentliga finansieringsformer. Vi tror att mantrat bland dagens professionella tyckare kring forskningsorganisation och -finansiering med att ständigt lyfta fram begreppet "starka forskningsmiljöer" vittnar om bristande insikt och reflektion över hur unika forskningsresultat och deras kommande applikationer faktiskt tillkommer.

Nu borjar det bli intressant.

Eller låt oss retoriskt fråga hur många innovationer alltifrån upptäckten av penicillinet, tillkomsten av blodtrycks- och blodfettstörningsreducerande eller magsårsläkemedel, vårt första antipsykotiska läkemedel (förutsättningen för att de gamla sinnesjukhusen kunde monteras ned) till framtagandet av exempelvis mobiltelefonen och internet eller, för den delen, den ursprungliga skapandeprocessen som lett fram till unika företag som Ikea, Ericsson, Saab/Volvo eller Microsoft, bara för att nämna några, har sin upprinnelse i en "stark forskningsmiljö"?

Med undantag for internet har de helt ratt har. Internet skapades av U.S. Department of Defense pa 1960-talet och utvecklades sakta i en civil riktning 80-talet nar amerikanska universitet kunde borja anvanda systemet. Men givetvis har den civila och kommersiella sidan av internet utvecklats sedan 1993 (da allmanheten fick tilltrade) av privata foretag och enteprenorer, inte statliga forskningsinstitutioner.

Den som vill bevittna den statliga forskningspolitiken i dess hogsta form kan titta pa Sovjetunionen under perioden 1919-1989.

Det är nog sannolikt så att närvaron av en "stark forskningsmiljö", med i begreppet ett vanligen underförstått behov av en toppstyrd och åsiktslikriktande organisation, snarast hade kunnat ta död på vidareutvecklingen av idéer av innovativ karaktär som ligger till grund för de unika resultat av sådant forskningsarbete och som exemplifieras ovan. När denna typ av idéer först kläcks är det av en eller ett fåtal personer och knappast av en kollektiv forskningsstark miljö.

Microsoft grundades av ett par pizza-atande datanordar som satt pa fallstolar i ett garage i en helt vanlig forort till Seattle och lekte med datorer som de hade monterat upp pa ett par campingbord.

Själva idén befinner sig inte sällan då i ett mycket bräckligt läge för att övervinna det motstånd som krävs för att den tänkta tanken ska kunna komma vidare till att övertygande bevis för tesen skapas och sedermera för att utveckling mot användbara applikationer skall ske. I senare faser av den till en idé eller för en innovation nödvändiga bevisproduktionen ("manufacturing"; "skapande av bevis" för idén/innovationen) med efterföljande framtagande av lämpliga applikationsområden ("valufacturing"; "skapande av ett mervärde" för samhället av denna idé/innovation) kan omvänt en forskningsstark miljö tillsammans med en mångfald av finansiärer med ideellt eller riskkapital vara helt avgörande för framgången.

Forutom det faktum att mervarde for samhallet ar en ointressant fraga sa lange vi haller oss till privata finansiarer, privata forskare och privata entreprenorer. Sjalva iden om att forskning alltid maste underkastas en samhallsnytte-analys ar ett resultat av socialistiskt slentriantankande.

Men, för själva upphovet till en idé och därmed den "grodd" från vilken innovationen kan utvecklas, måste den fria associationsförmågan hos enskilda individer med rätt förutsättningar utnyttjas och stödjas av omgivningen. Rätt förutsättningar har ofta den eller de personer som har en bra utbildning, en bra observationsförmåga och som har viljan och modet att problematisera bortom dagens system och uppfattningar för vad som anses som dogmen för denna typ av kunskapsbakgrund. Sådana personer innehar sällan framträdande formella positioner inom ramen för vad som politikerna i dag förknippar med en forskningsstark miljö, utan riskerar snarast att bli motarbetade om de ifrågasätter de teser utifrån vilka kollektivet i dag bearbetar olika på förhand uppgjorda forskningsfrågeställningar som hittills gjort dem "starka".

Detta ar oerhort sant framfor allt inom svensk samhallsvetenskaplig forskning. Svensk nationalekonomi ar i princip totalt hegemoniserad med de facto ett enda doktorandprogram, ett ytterst litet antal forskningsinriktningar och en helt centraliserad tillsattning av tjanster vid nationalekonomiska institutioner. For egen del behovde jag aldrig bekymra mig for det senare eftersom jag doktorerade utomlands och har varit verksam utanfor Sverige i 12 ar nu, men jag kanner atskilliga som maldes ner av den centralstyrda forskningskvarnen och valja mellan innovativa ideer och mat pa bordet.

Den har centralstyrningen paborjades for 30 ar sedan men fick inte full effekt pa samhallsekonomin forran pa 90-talet da Assar Lindbeck, chef for Institutet for Internationell Ekonomi i Stockholm, blev kontrakterad av Bildt-regeringen till att utreda varfor Sverige befann sig i ekonomisk kris. Lindbeck, vars kunskaper i makroekonomi inskranker sig till losa rykten horda fran finansdepartementet, bidrog till att gora ont varre - och det fanns ingen forskningsmiljo som kunde prestera konkurrerande analyser. Lindbeck hade, med hjalp av 80-talets socialdemokratiska regeringar, monopoliserat hela den nationalekonomiska professionen.

Detta har naturligtvis haft langtgaende konsekvenser for svensk ekonomisk politik, inte minst i att devalvera Sverige fran en toppnation i den internationella valstandsligan till en position i nedre delen av EU nar landet gick med 1995. Fortfarande lider Sverige av vad denna nationalekonomiska monolit staller till med, och det finns ingen ljusning i sikte.

Stöd från omgivningen, och i det här fallet den statliga och annan offentligfinansierad forskning, bör därför ta fasta inte bara på stöd inte bara till forskningsstarka miljöer utan även till "forskningsstarka" personer i mindre och, ofta, spontant uppkomna forskningsmiljöer.

Hur ska detta ga till? En battre ide ar att dra bort den statliga finansieringen av forskning overhuvudtaget. Som en jamforelse: det bedrivs oerhort mycket intressant forskning pa sma public policy think tanks har i USA, och manga av dessa har mycket sma resurser. Inte i nagot tillfalle tar dessa think tanks emot skattepengar. Man soker i stallet privata donatorer. Resultatet av forskningen har ofta direkta effekter pa den politik som bedrivs pa delstatsniva har i landet. Motsvarande inflytande finns aven pa federal niva. Det kanske basta exemplet i det har sammanhanget ar det lilla, innovativa Center for Freedom and Prosperity som jag har forskat hos. Ett av CFP:s viktigaste bidrag var att stoppa U.S. Congress fran att acceptera den europeiska "skatteharmoniseringen". Med bra, innovativ forskning for praktiskt taget inga pengar alls presterade CFP rapporter som inga skattebetalda universitetsprofessorer vid delstatliga universitet, eller medlemmar av "starka forskningsmiljoer" vid Harvard eller Princeton kunde prestera.

Skattepengar hade bara gjort saken varre eftersom dessa hade gjort CFP beroende av den offentliga makt man kritiserade i sin forskning. Darmed hade "skatteharmoniseringen" kunnat fortskrida med forodande resultat for den amerikanska ekonomin.

Sammantaget är det därför av största vikt att de politiska beslut som ska ligga tillgrund för att kunna stödja en forskning som de facto ökar kvaliteten och tillämpbarheten av forskningsresultat, och som utgår från unika idéer, tar fasta på innovations-bevis-mervärdesprocessernas samverkan men också på de helt olika behov för stöd och därmed förslag för lämpliga finansieringsmodeller som föreslås. Det är i detta sammanhang enligt oss ytterst tveksamt om det nu framlagda förslaget om en ännu mera markerad makt- och myndighetskoncentration för de offentliga medlens fördelning kommer att leva upp till att förverkliga detta syfte i praktiken.

Sa slutsatsen ar alltsa att forskningen ska betalas med skattepengar, men att den offentliga makten ska minska sin centralstyrning av vad pengarna anvands till. Samma resonemang som i fragan om historieundervisningen pa gymnasiet, saledes. Men all erfarenhet vi har av offentlig makt - fran Gustaf Wasa och framat - visar att den offentliga makten alltid vill utova inflytande som atminstone star i proportion till de pengar de ger bort. Detta ar rimligt eftersom pengarna ytterst kommer ur skattebetalarnas fickor.

For att gora saken fullstandigt klar: varfor skulle inte skattebetalarna vilja paverka vilken sorts forskning deras pengar finansierar? Om skattepengar till forskning inte ska komma med krav pa styrning, innebar det att du far acceptera att mottagaren av pengarna forskar om vad som helst.

Skulle du vilja att nagon satt pa en skattebetald forskningstjanst nagonstans och forsokte bevisa att Faurissons vanvettiga ideer om Andra Varldskriget var riktiga?

En totalprivatiserad forskning ar det enda sattet att garantera forskningens frihet. Det forutsatter givetvis privatisering av universitet och hogskolor, nagot som bara ar till fordel for den akademiska utbildningen och forskningen.

MER SOCIALISM - VI LOVAR!

Som ett eko fran en svunnen tid skriver fyra vansterpolitiker i Upsala Nya Tidning om hur de forfasas over att Vikariens kompisar har marginellt minskat politikernas inflytande over sjukvarden.

När pengarna knyts till viljan att lista sig hos läkare, tappar landstinget förmågan att styra resurser dit där de mest behövs.

Och vem vet bast vilka behov patienterna har?

a) Kalle Anka
b) Rocky Balboa
c) Vladimir Ilich Uljanov
d) Patienterna och deras lakare

Pengarna foljer givetvis med svarsalternativen. Sa det ar bara att valja. Den grundlaggande fragan har ar givetvis varfor politiker overhuvudtaget ska ha nagot med sjukvard att gora, men just har och nu handlar det om ett marginellt maktskifte till deras nackdel, vilket - som vi kan se har - far socialister att vrida sig som maskar pa en fiskekrok.

Den borgerliga majoriteten har i stor bråds­ka, utan eftertanke, utan någon diskussion och utan någon som helst konsekvensanalys, infört ett helt nytt sätt att ersätta primärvården för sitt arbete från och med nästa år. Det finns inget syfte eller mål som utgångspunkt för det nya systemet, och det finns ingen insikt om att det finns stora risker med att på detta sätt styra ekonomiskt.

Det ar uppenbarligen en hemlighet for de har vansteryttrarna att all politik innebar ekonomisk styrning, direkt eller indirekt. Deras egen onskan ar att styra sa direkt och fullkomligt som overhuvudtaget ar mojligt, dvs ha full kontroll over vart varenda krona tar vagen i varden, och varfor.

Det är i princip samma ersättningssystem som den så omdiskuterade modellen Vårdval Stockholm, även om man ännu inte lagt in den fria etableringsrätten. Ersättning ges i huvudsak per aktivt listad patient hos läkare, och den ersättningen ska även täcka omkostnaderna för andra professioner såsom distriktssköterska, sjukgymnast, dietist etc, samt en del av kostnaden för medi­cinsk service (prover, röntgen med mera).

Och det ar alltsa ett problem. I vansteryttrarnas varld ersatter man lakare och distriktsskoterskor oavsett hur bra, daligt, lange eller lite de jobbar. Man ger samma pengar till lakare som bryr sig om sina patienter som man ger till lakare som inte kunde bry sig mindre om sina patienter. Ty i Fablernas Varld har alla exakt lika mycket av allting. Den som jobbar lite extra far en Arbetarklassens Hjalte-medalj att hanga pa kavajslaget om sondagarna.

Ersättningen är indelad i olika åldersgrupper men det finns inga socioekonomiska faktorer. I Stockholm har detta redan fått förödande konsekvenser bland annat i invandrartäta områden.

Kan vansteryttrarna kanske ge nagra exempel pa detta?

Vi i oppositionen, socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet, har hela tiden under denna korta process försökt få till stånd en seriös debatt med majoriteten och pekat på en rad problem och faror. And­ra landsting, exempelvis Halland och Skåne, har ägnat lång tid åt att diskutera och analysera olika förslag innan de gick till beslut. Vi i oppositionen kämpade för ett liknande arbete i vårt landsting men möttes av oförstående kommentarer. Inte en enda borgerlig ledamot, vare sig i landstingsstyrelsen eller i fullmäktige, har i sak argumenterat för förslaget eller bemött våra farhågor.

Sverige har decenniers erfarenhet av hur illa en centralstyrd, politikerdikterad sjukvard fungerar. Vad ar det som man sa intensivt vill diskutera?

Och sa kommer man till den fenomenala socialistiska slutsatsen att...

För oss i oppositionen är det behoven som ska styra, inte efterfrågan.

Kan nagon vansterytter mellan Nord- och Sydpolen vara snall och forklara vari skillnaden ligger mellan "behov" och "efterfragan"? Om det inte finns nagra behov, hur kan det finnas efterfragan??? Det enda vettiga svaret ar att politikerna anser att de far bestamma vilka behov folk har - det vill saga: om folk efterfragar en viss typ av sjukvard, sa satter sig politikerna runt ett bord och bestammer om det finns behov av den sortens vard eller inte.

Eller, for att vanda pa steken: socialistiska politiker vill ha makten att kapa banden mellan folks behov av sjukvard och deras efterfragan. Man vill kunna ignorera folks behov om det passar den socialistiska politiska agendan att inte tillgodose de behoven. (Dagens svenska sjukvard ar ett utmarkt exempel.)

Det ar svart att hitta en mer arrogant och foraktfull politik.

När nu pengarna knyts till medborgarnas vilja att lista sig hos läkare eller vårdcentral, tappar landstinget till stora delar förmågan att styra resurser dit där de mest behövs.Vi vet att några områden, till exempel i Uppsala, har större vårdtyngd än andra och behöver mer resurser, men i den borgerliga världen tas inga sådana hänsyn.

Och hur vet politikerna detta om inte medborgarna uttrycker nagon efterfragan - nagra behov - av sjukvard i dessa omraden?? Vem har politikerna fragat? Uppenbarligen inte medborgarna.

Avsaknaden av socioekonomiska faktorer kommer att få allvarliga effekter för tillgången till den nära vården i vissa områden, och det är patienter i dessa områden som får betala ett högt pris.

Kan vansteryttrarna ge exempel, tack.

Vi tror också att det borgerliga sy­stemet i sig kommer att vara kostnadsdrivande, det vill säga vi får betala mer för en vård som tyvärr blir mer ojämlik och som inte prioriterar efter behov.

Tacka tusan for att varden kommer att kosta mer pengar. Socialisternas enda metod for att styra varden ar att minska tillgangen till varden. Om folk far mer kontroll over tillgangen till sjukvard kommer de ocksa att kunna efterfraga precis sa mycket sjukvard som de sjalva vill ha. Eftersom socialistiska politiker alltid erbjuder mindre sjukvard an folk vill ha, ser de kostnadsokningarna som ett problem.

Det ar inte ofta man ser vansterpolitiker som sa oppet deklarerar hur mycket de foraktar de individer de vill styra och stalla over.

FRIHET OCH FORTRYCK I SKOLANS HISTORIEUNDERVISNING

En bekant skrev och undrade varfor jag inte skriver om "historieuppropet". Min forsta reaktion var att svara att fragan inte ar tillrackligt relevant i jamforelse med mer akuta problem i Sverige, men eftersom den har personen ar val insatt i manga politiska fragor i Sverige tog jag mig en narmare titt pa lanken till "historieuppropet".

Sa har skriver forfattarna bakom uppropet.

Den statliga myndigheten Forum för Levande Historia har på regeringens uppdrag inlett sin upplysningskampanj om ”brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer”. Kampanjen riktar sig i första hand till landets gymnasieelever och ett omfattande skolmaterial i form av gratistidning, faktahäfte och lärarhandledning har tagits fram med lärandemål och bedömningsunderlag för betygsättning. Syftet är att öka kunskaperna om förtryck och terror under de kommunistiska regimerna i framförallt Sovjetunionen, Kina och Kambodja.

Ett bra val av lander om man vill studera kommunismens vansinne, men man ska ocksa komma ihag att inte ens Sovjetunionen var "ett" kommunistiskt land. Det bestod inte bara av en mangd provinser som tvingats samman i en enda jattelik union, men genomgick ocksa en rad olika faser under vilka kommunismen tog helt olika uttryck. Lenin aterinforde exempelvis marknadsekonomi inom vissa sektorer i den sovjetiska ekonomin efter 1921 eftersom han insag att den socialistiska planekonomin inte fungerade. Stalin daremot skapade ett fortryck som overtraffade praktiskt taget allt varldshistorien sett. Under slutet av 70-talet lattade fortrycket avsevart.

Dessutom infinner sig fragan var man drar en skiljelinje mellan kommunism och socialism. De tva ideologierna ar praktiskt taget tva sidor av samma mynt och innebar i princip en lika stor inskrankning av individuell och ekonomisk frihet. Som en illustration av detta ar det intressant att jamfora DDR under Erich Honecker med Sverige idag. Inte ens den osttyska offentliga makten kontrollerade en lika stor del av DDR:s ekonomi som den offentliga makten gor idag i Sverige. A andra sidan utovade man en mer utbredd kontroll av yttrandefriheten. Varfor ska Sverige slippa granskning medan DDR ska granskas? Ett bra argument for att utesluta Sverige ar att man i Sverige inte har politiska fangar, men det reducerar ocksa fragan om kommunismens vald pa manniskors frihet till en yttrandefrihetsfraga. Ingen dum ide - en bra position att starta med - men vi far aldrig glomma att totalitara ideologier alltid inskranker folks ekonomiska frihet, och att totalitara politiska rorelser oftast borjar med att just ta kontrollen over ekonomin.

Få ifrågasätter behovet av att i skolans värld studera och diskutera erfarenheterna av förtryck under kommunistiska regimer liksom under andra regimer med stora mänskliga offer och lidande på sin meritlista.

Vilket leder till fragan varfor man inte parar ihop nazism, fascism och kommunism. Dessa ar smakvarianter av samma totalitara ideologi, namligen den som satter en ide over manniskors frihet.

Men få är också de som kan nonchalera de starka ideologiska aspekterna av regeringsstyrda kampanjer inom skolans historieundervisning. Som professionella forskare med historien som arbetsfält känner vi en växande oro över att historieämnet görs till slagfält för ideologiska regeringskampanjer och att den öppenhet, kritiska hållning och tolerans som Forum för Levande Historia var avsett att stimulera hotas.

Det har ar en viktig poang. Det finns tva svar pa uppropets argument har.

1. Om man vill ha en offentlig monopolskola - eller ett offentligt monopol pa laroplanen i den skola som man med lag tvingar alla barn att ga i - sa far man ocksa acceptera att politikerna kommer att vilja tala om vad barnen ska lara sig. Det ar nast intill omojligt att undvika detta, precis som det ar omojligt att undvika att politikerna tvingar fram prioriteringar inom en socialiserad sjukvard. Politiker kan inte halla fingrarna borta nar de val fatt kontroll over nagot.
2. Om man satter det fria larandet och laroanstalternas och forskarnas integritet over allt annat bor man i logikens namn ocksa forespraka en privatisering av utbildningssystemet. Da, och endast da, kan vi garantera att utbildningssystemet skyddas fran politisk klafingrighet.

Givetvis ar "2" den rimliga standpunkten. Men jag misstanker att uppropets undertecknare vill ha alla mojliga skattepengar till sin egen verksamhet utan att behova betala i form av att underkasta sig politiska direktiv. I sa fall bor de ga till sina grannar och saga "jag vill ha dina pengar till min historieforskning men jag vill inte att du har den minsta synpunkt pa vad jag gor for pengarna".

På flera håll i världen har politiker under senare år alltmer försökt detaljstyra historieförmedlingen i samhället. Historiska skeenden lyfts ur sitt sammanhang och ges en officiellt sanktionerad tolkning. Att ifrågasätta den kan vara förenat med betydande risker. År 2006 ville en majoritet i Frankrikes nationalförsamling kriminalisera förnekelse av folkmordet på armenierna 1915. Brott mot förbudet skulle leda till fängelse. I Schweiz dömdes en person i december 2007 till dryga böter för samma brott. I Turkiet kan man däremot råka illa ut om man påstår att folkmordet har ägt rum.

Att forneka forintelsen har lange varit ett brott i Tyskland. For egen del ar jag emot sadana inskrankningar i yttrandefriheten eftersom ett fritt samhalle alltid ska forsvara sig argument hellre an vald; ar de har historikerna beredda att ta debatten med Robert Faurisson?

Detta sker samtidigt som yttrandefriheten urholkas också på andra sätt i samband med det så kallade kriget mot terrorismen.

Kan uppropets undertecknare ge exempel, tack? Det har ar precis den sortens svepande argument som gor mig misstanksam mot vilka avsikter forfattarna egentligen har.

”Genom att belysa de mörkaste delarna av mänsklighetens historia vill vi påverka framtiden”, skriver Forum för Levande Historia på sin hemsida. Men varför tillkommer makten att peka ut vilka som är ”de mörkaste delarna” den för tillfället sittande regeringen?

Se aterigen min poang ovan om den offentliga vs. den privata skolan.

De betydande skillnaderna mellan olika historiska perspektiv på till exempel den kommunistiska erfarenheten visar riskerna med statliga historiekampanjer i blixtbelysning. Ska nästa regering satsa Levande Historias 43 årliga miljoner på upplysningskampanjer om massmorden som följde i koloniseringens spår under borgerliga regimer? Eller på historiskt ansvar för världssvält och ojämlikhet? Ska varje gymnasiekull få en historieundervisning som präglas av den för tillfället sittande regeringen? Risken för ett politiskt opportunt urval ligger i öppen dag.

Det finns redan. Hur manga av de har forskarna har vant sig emot kraven pa genusperspektiv i den akademiska forskningen i Sverige? Dessutom innebar varje budgetbeslut av staten prioriteringar. Sa har gar det till i ett system som styrs till nastan 100 procent av den offentliga makten.

Vi historiker och samhällsforskare som undertecknat detta upprop har olika politiska uppfattningar, men vi förenas i åsikten att det inte kan vara statens och regeringens uppgift att ersätta ordinarie historieundervisning med kampanjhistoria och i detalj föreskriva hur historien ska tolkas och användas. Det är naturligt att staten sätter vissa övergripande ramar genom forskningspolitik och skolornas läroplaner. Dessa ramar måste dock vara vida. De får inte inkräkta på demokratins livsnerv: yttrandefriheten och just toleransen för avvikande åsikter.

Aterigen: vartenda budgetbeslut av Riksdagen innehaller prioriteringar inom sjukvard, utbildning och all annan verksamhet som betalas med skatter. Mer pengar till ekonomisk forskning och mindre till historia ar en prioritering som sager att historia ar mindre viktigt an nationalekonomi. Mer pengar till genusforskning och mindre till statsvetenskaplig konstitutionsteori ar ocksa en prioritering. Vill forskarna att Riksdagen helt ska overlata at forskarna att bestamma sin egen budget? I sa fall ska det ocksa ske inom sjukvarden. Inom socialforsakringarna ska folk som tar emot pengarna rimligen fa bestamma hur hoga bidragen ska vara. Etc. Valjer man att arbeta inom ett politiskt kontrollerat omrade, far man ocksa acceptera konsekvenserna av detta.

EINSTEIN HADE RATT

Har idag varit och lyssnat pa John Ashcroft, duktig justitieminister i den forsta Bush-administrationen. En mycket intelligent man med gott om humor och sjalvdistans. Det slog mig under hans foredrag att en man av hans intellektuella kaliber aldrig skulle na nagonstans i svensk politik. Dar ar regeln snarare densamma som i Peter den Stores Ryssland: den som ar huvudet langre an tsaren far sitt (politiska) huvud avkapat.

Ett tydligt exempel pa vad detta leder till ar utforsaljningen av Vin & Sprit, som Sydsvenska Dagbladet skriver om.

Pernod Ricard har redan börjat rensa ut i Vin & Sprits sortiment, trots att det bara har gått två dagar sedan man gjort upp om att köpa Vin & Sprit för 55 miljarder kronor. Plymouth Gin och Fris Vodka ligger pyrt till. Enligt finanschef Emmanuel Babeau avser Pernod Ricard att göra sig av med Plymouth Gin inom ett halvår sedan man slutfört köpet av Vin & Sprit (V & S) från den svenska staten, berättar finanschefen Emmanuel Babeau på en pressträff i New York

Att ha ett statligt monopol ar dumt och oekonomiskt. Att omvandla ett statligt monopol till ett privat monopol ar direkt ointelligent. Om mojligt, inskranker det konsumenternas valfrihet och later det privata monopolet behalla, eller till och med utoka, sina marginaler.

Plymouth Gin kan ses som en konkurrent till Beefeater, en av Pernod Ricards storsäljare.

Om det ar nagot privata foretag ogillar ar det konkurrens. Just darfor ska de ha sa mycket konkurrens fran varandra som overhuvudtaget mojligt. Men den delen av nationalekonomin missade Legoministern tydligen.

Fran ett mer seriost perspektiv kan man undra om det inte finns ett gammalt ohederligt kick-back-motiv bakom utforsaljningen av Vin & Sprit. Men oavsett det ar utforsaljningen av Vin & Sprit sa kontraproduktiv fran ett ekonomiskt perspektiv att det till och med hade varit battre att behalla firman i den offentliga maktens ago intill svenskarna valde en libertariansk statsminister med intresse for riktiga privatiseringar (med konkurrens!).

Einstein hade ratt. Dumhet definieras av att en person forsoker gora samma sak om och om igen och forvantar sig olika resultat varje gang. Bara for att man provar ett nytt monopol pa vin och sprit i Sverige innebar det inte att resultatet blir ett annat an det var under det forsta monopolet. Ett monopol ar ett monopol ar ett monopol.

LIVET GAR VIDARE I DEN SOCIALISTISKA SOVJET-SJUKVARDEN

Annu mer glada nyheter fran den socialiserade sjukvarden, den har gangen i Dalarna:

Fler patienter ska ta bussen eller tåget till lasarettet eller vårdcentralen i stället för en sjukbil. Det är en del i ett sparpaket på nära 90 miljoner som s, v och mp gett klartecken till.

Eftersom man inte sanker skatterna i motsvarande man innebar det har 90 miljoner kronor i nettoskattehojning pa dalafolkets skuldror.

Dörren har också öppnats för höjda patientavgifter. Men inte i år, säger Alf Johansson, s, ordförande i landstingsstyrelsen.

Nej, men nar det hander ar det ocksa en de facto skattehojning eftersom ingen kan valja att anvanda privat sjukvard i stallet.

Tjänstemännen har fått i uppdrag att ta fram besparingar på totalt 120 miljoner i landstinget. Det som Alf Johansson, s, och hans majoritetskompisar i v och mp sagt ja till så här långt är ett sparpaket på 60 miljoner för länssjukvården, 20 miljoner för närsjukvården, två miljoner för tandvården och sju miljoner för en administrativ översyn på landstingets huvudkontor.

Det sistnamnda ar nysvenska for farre administratorer vilket innebar att sjukvardsutbildade maste tillbringa mer tid med administration i stallet for att leverera sjukvard. En kvalitetssankning, med andra ord.

Patientavgifterna är inte längre någon helig ko. Det kan bli en höjning men inte i år. -- Vårt mål är att fortsätta ha landets lägsta avgifter. Men fortsätter konjunkturen vika nedåt måste vi vara förberedda på en höjning. Vi ska också harmoniera våra skatter och avgifter med andra landsting i en kommande regionförstoring, säger Alf Johansson, s.

En region-harmonisering innebar saledes en skattehojning. Dessutom ar det ju en lysande ide att hoja skatterna i lagkonjunktur. Mindre pengar i folks planbocker utan att de far battre service for dem dranerar den privata sektorn pa kopkraft och ger ekonomin ytterligare en skjuts ner i lagkonjunkturen.

Det har ar bara ytterligare ett exempel pa varfor det ar skadligt for hela ekonomin att ge politiker monopol pa att tillgodose vara behov.

Thomas Ylvén, v, som också sitter i majoritetsstyret i landstinget, håller inte med. -- Jag träffar så många som berättar om hur mycket det betyder att ha låga patientavgifter. Och vi kan inte både ha hög landstingsskatt och höga avgifter. Det är mer rättvist att ta in pengarna via skatten.

Bara en riktig vansterytter kan se det rattvisa i att tvinga folk att betala ur sin vanstra ficka i stallet for sin hogra ficka.

Oppositionen gör emellertid tummen upp. -- Det var ju vårt förslag i valrörelsen. En höjning med en 50-lapp rakt av skulle ge landstinget 27 miljoner, säger Birgitta Sacrédéus, kd. -- Det är mycket bättre att öka inkomsterna än att tvingas dra ned ännu mer nästa år, säger hon.

Utmarkt. Vikariens kompisar fortsatter konkurrera med Raggarens kompisar om att vara bast pa tillampad socialism.

Det kallar jag valfrihet och politisk pluralism, det.

VILSE I SKATTEPOLITIKEN

Aven en socialist kan ibland komma pa nagot som ar vart att lasa. Asa-Pia Jarliden Bergstrom pa LO menar att Legoministerns skattepolitik gor ont varre.

Regeringen överger principen om likformighet till förmån för mer krångel, anser hon i en rapport om skatteförändringarna 2007 och 2008 - bland dem jobbskatteavdraget, fastighetsskatten och avdraget för hushållstjänster.

Sa langt allt val. Hon har ratt i att ett skattesystem med enskilda undantag fran hoga skatter (vilket ar vad hon talar om) okar kostnaderna for folk att anpassa sig till skattesystemet och snedvrider ekonomisk aktivitet pa ett satt som ar mer i linje med den offentliga maktens preferenser, an vanligt folks.

Hon vänder sig bland annat mot fördelningseffekter till höginkomsttagares fördel och svåra gränsdragningsproblem med nya skatteuppläggen.

Eftersom det ar en LO-representant som pratar maste hon naturligtvis klamma in "fordelningseffekterna". Att lata folk med hoga inkomster behalla en smula mer av deras surt forvarvade slantar ar bara bra for ekonomin som helhet. Det ger fler incitament till att jobba hardare, utbilda sig, starta egna foretag etc.

Daremot har hon ratt om gransdragningsproblemet, som hon ocksa visar.

Ett populärt exempel är att avdraget för hushållstjänster täcker häckklippning men inte trädfällning.

Sedan sprider Jarliden Bergstrom en myt, och det ar ganska tydligt att hon gor det av ideologiska orsaker.

Men de som arbetar med höga inkomster får så stor skattesänkning att de inte får något incitament att arbeta mer. De kan i stället arbeta mindre, säger Åsa-Pia Jarliden Bergström.Den eventuella ökningen av arbetsutbudet väger inte upp statens kostnader för avdraget, beräknad till knappt 50 miljarder, anser hon.

Det finns ingen som helst empirisk forskning som belagger att utbudsfunktionen for arbetskraft faktiskt lutar tillbaks pa det satt som Jarliden Bergstrom tror att den gor. Tvartom visar erfarenheten fran, framfor allt, den stora marginalskattesankningen har i USA pa 80-talet att hogavlonade stimuleras att jobba mer nar marginalskatten sjunker. Deras bidrag skapar ocksa arbeten at andra.

Dock ar det, aterigen, korrekt att kritsera den vikarierande regeringen for en fragmentiserad skattepolitik. Hellre an att dutta med undantag fran hoga skatter borde man satsa pa en rejal sankning av alla skatter - och, inte minst, inforandet av en enda, lag skattesats pa alla inkomster.

Moderaternas skatteharold Lennart Hedquist, daremot, tycker naturligtvis att Legoministerns skattepolitik ar bra.

Lennart Hedqvist (m), ordförande i riksdagens skatteutskott, försvarade regeringens politik vid LO:s skatteseminarium på tisdagen. Han pekade också ut riktningen för fler skattelättnader.

Hittills har det dock enbart handlat om att Legoministern definierat om skatter som avgifter, vilket formellt registrerar som en skattesankning pa den allmanna politiska radarn. I praktiken lattar det inte skattebordan, utan bidrar till en komplicering av skattesystemet.

Nästa steg bör bli en höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt. "I nästa steg får vi se till att flytta brytpunkten för normala heltidsarbetande människor. Så att tjänstemän, ingenjörer och kvalificerade industriarbetare inte för en marginalskattehöjning från 33 till 53 procent", säger Hedqvist. Det skulle betyda högre inkomster än dagens drygt 27.000 kronor skulle slippa statlig skatt och klara sig undan med att bara betala kommunalskatt.

Det har ar en bra ide, givetvis, men det innebar en ytterligare komplicering av skattesystemet om man samtidigt "finansierar" skattesankningen genom att hoja andra skatter och "avgifter". I sa fall lamnar man namligen ekonomin med ett oforandrat nettoskattetryck och tjanstemannen, ingenjorerna och de kvalificerade industriarbetarna far inte en krona mer i fickan nar manaden ar slut.

Just stravan efter att "finansiera" skattesankningar ar den framsta drivkraften bakom kompliceringar av skattesystemet, darfor att man hela tiden flyttar runt skattebordan mellan olika skattebetalare.

Som ett ytterligare exempel pa skattekomplicering skriver miljominister Carlgren och jordbruksminister Erlandsson i GP att man vill gora det mer lonsamt, ur skattesynpunkt, att kopa en miljoklassad bil.

För exakt ett år sedan införde regeringen en miljöbilspremie på 10 000 kronor till alla som köper en miljöbil. I dag är var tredje såld ny bil en miljöbil. I den tilläggsbudget som regeringen presenterar senare i april satsas nu ytterligare 240 miljoner kronor till miljöbilspremien i år, skriver miljöminister Andreas Carlgren (bilden) och jordbruksminister Eskil Erlandsson.

Jag har personligen en kansla av att de som saljer miljobilar har passat pa att hoja priserna med 10 000 kronor langs vagen. Ska titta lite narmare pa den saken framover. Men det skulle inte forvana, eftersom skatterabatten gor att foretagen kan ta ut ett hogre pris utan att koparen betalar ett hogre pris. Detta var fallet nar man inforde skatterabatter pa sakerhetsutrustning som airbags och lasningsfria bromsar i Danmark, eller rabatten har i USA pa SULEV-klassade bilar (som min lilla "tool around town" Hyundai Elantra). I dessa fall fungerar skatterabatten i praktiken som ett bidrag till bilforetagen.

En battre ide ar givetvis att sanka skatten generellt pa nya bilar.

Sverige har under lång tid haft den tyngsta och mest bränsleslukande bilparken.

Det beror pa att svenskar i allmanhet kor omkring i gamla bilar. Gamla bilar har gamla motorer med relativt lag teknik. Vid millennieskiftet hade Sverige EU:s aldsta bilpark, och det ar osannolikt att saker och ting har blivit sarskilt mycket battre sedan dess.

Var tredje såld bil är i dag en miljöbil. Sedan premien infördes rullar 56 000 nya miljöbilar på våra gator. Sverige leder Europaligan för miljöbilar. Bilproducenter söker sig till Sverige för att utveckla och presentera nya modeller.

Nja, nu kanske vi ska ta det lite lugnt. Hela koncepten med hybridbilar och branslecellsbilar har utvecklats har i USA for var bilmarknad. Den har bilen finns inte i Sverige, men finns idag i Californien och snart i hela USA. Vad betraffar hybridbilar, prova Nissan Altima, eller storsaljaren Toyota Camry, Toyota Highlander, Saturn Aura eller GMC Yukon. Inga av dessa finns i Sverige.

Om Europa hade en konsistent lagskattepolitik for bilmarknaden skulle de har modellerna finnas i hela EU. Men som det ar idag tvingas europeer lita till bl.a. dieselbilar, vilka ar langt smutsigare (med undantag for nya Bluetec-modeller som tagits fram for att mota amerikanska miljokrav).

Aterigen ar miljobilspremien ett exempel pa en valvillig men missriktad skattepolitik dar man komplicerar ett skattesystem for att bevara inkomsterna samtidigt som man vill forsoka gora gott. Den kombinationen fungerar inte.

Skatteavdrag ar bra, men laga skatter ar battre, enklare och billigare.

SJUKVARDSSOCIALISM OCH KRISTALLKRONELIBERALER

Sa var det dags for annu en anorexi-runda i den socialiserade sjukvarden:

Landstinget väntas gå med ett överskott på 54 miljoner kronor i år. Samtidigt ska Akademiska sjukhuset minska sina kostnader med 88 miljoner kronor. Det är orimligt, anser flera fackförbund vid sjukhuset.

Det har gatt langt nar till och med fackmaffian protesterar. Sa sent som i borjan av 2000-talet stod de fortfarande hardnackat pa sina partibossars sida och forsvarade "effektiviseringarna". Antagligen vet fackmaffians lokala foretradare att de riskerar allt fran avsattning till liv och lem om de forsoker padyvla sina kolleger annu fler besparingar. Da far till och med partikarriaren sta tillbaka.

- Vi gick in i det här året med ett underskott samtidigt som det finns pengar över i landstingets kassa. Det är inte rimligt. Akademiska sjukhuset bör få de här pengarna så att sjukhuset kan få balans någon gång. Det går inte att spara mer, säger Anna Rask-Andersen, ordförande i Upplands allmänna läkarförening.

Det har man sagt i tio ar, minst. Och det har varit sant hela tiden. Problemet som Dr Rask-Andersen inte ser ar att i den socialiserade sjukvarden hamnar budgetbalanseringen med logisk nodvandighet alltid hogre pa prioriteringslistan an sjukvarden som sadan. Det ar fallet med all offentlig verksamhet. I ett privat system ar malet alltid verksamheten eftersom det ar den som drar in pengar till sjkhusen.

Saco och vårdförbundet redogör för kritiken i en skrivelse till landstingsstyrelsens sammanträde på måndag. Landstingsrådet Erik Weiman (m) säger att sjukhuset har överskridit sin budget och att det inte handlar om nedskärningar. - Det är inte frågan om att sjukhuset ska spara, de ska hålla sin budget.

QED.

Inte heller är han villig att skjuta till extra pengar till sjukhuset från landstingets totala överskott.- Nej, skälet till överskottet är att skatteintäkterna ökat. De pengarna behöver vi för utmaningar som står framför oss. Bland annat stora investeringar vid Akademiska sjukhuset.Anna Rask-Andersen menar att det inte går att spara mer i sjukhusets verksamhet. - Det är inte rimligt att vi ska spara igen. Personalen har det väldigt pressat.

Givetvis har personalen i svensk sjukvard orimliga arbetsvillkor. Men sa ar det att arbeta for politikerna och byrakraterna i den offentliga makten. Sadan ar socialismen. Individen ska anpassa sig till hogre, viktigare politiska mal.

Ett rimligt forsta steg till en privatisering av svensk sjukvard ar att lata folk behalla landstingsskatten som bruttoinkomst, och sedan kopa en privat sjukforsakring for pengarna. Nar man koper en auktoriserad sjukforsakring, eller satter in pengarna pa ett sjukvardskonto, behover man inte betala skatt pa den inkomsten. Om man daremot valjer att leva utan sjukforsakring och konsumerar pengarna, far man betala inkomstskatt pa dem.

De privata sjukforsakringarna kommer att erbjuda en mangd olika paket. Vissa saljer man till arbetsgivare, som koper bulk-forsakringar for sina anstalldas landstingsskat; andra saljer forsakringar direkt till folk. Du kan valja en forsakring som ger komplett tackning av allt, eller du kan valja en basal katastrofforsakring, ungefar vad man kan forvanta sig av Sveriges socialiserade sjukvard idag.

Det vore enkelt och smidigt att infora det har systemet i Sverige. Problemet ar att de som skulle kunna svanga opinionen inom exempelvis moderaterna inte gor ett skapandes vitten pa den har fronten. Pratmakarna pa Timbro och Ratio ar fullt sysselsatta med eklektiska analyser av teaterbesok eller empiriska samband mellan tillit till okanda och ekonomisk tillvaxt. Ratio har forvisso producerat en rapport om institutionell konkurrens som ar av visst intresse, men dels koncentrerar den sig pa fel fragor, dels ar sjalva grundfragan i rapporten ganska ointressant eftersom de skriande inhemska problemen med nodvandighet driver skatterna uppat i Sverige. Vad Nils Karlson vid Ratio inte tycks har forstatt ar att institutionell konkurrens mellan lander och territorier ofelbart leder till internationella skattekarteller som forsoker forhindra konkurrensen med lag och makt - helt enkelt darfor att hogskattelanderna inte kan sanka sina skatter. Ett land som Sverige ar beroende av sina eviga nettoskattehojningar darfor att man har skapat offentliga monopol som kraver hoga skatter, vilka forhindrar innovation och motverkar entreprenorskapt, och dessutom haller tillbaks den totala efterfragan i ekonomin. Resultatet blir en relativt sett minskad skattebas, vilket leder till krav pa hogre skatter, vilket eroderar skattebasen, etc.

Om Ratio verkligen ville analysera institutionell konkurrens och dess positiva effekter skulle man koncentrera sin forskning pa reella mojligheter till laga skatter i Sverige. Den sortens politik ar naturligtvis inte mojlig sa lange Vikarien och Raggaren sitter vid makten, och darfor heller inte i Ratios intresse. Ratio vill namligen ha tilltrade till parkettgolven i Regeringskansliet. Men Sverige behover inte deras kristallkroneliberalism. Vad Sverige behover ar fler libertarianskt orienterade politiker med rejalt inflytande over politiken.

Da, och endast da, kan Sverige losa sin sjukvardskris - och sanka sina skatter.

"SKATTEPARADIS"

Ordet "skatteparadis" ar ett av det svenska sprakets markligaste formationer. Det har en distinkt negativ klang, framst darfor att ordet "paradis" representerar ett ouppnaeligt stalle dar man kan vila sig och ta det lugnt. Foretradesvis ligger "paradiset" i himlen, enligt den lutherska vanforestallning om livets villkor som praglar det svenska samhallet. "Paradiset" blir saledes nagot som vanligt folk inte ska kunna uppna i detta livet, utan vanta pa tills de slitit fardigt och lagt sig i graven.

I det moderna Sverige lever den lutherska sjalvplagande filosofin kvar. Ingenting ar egentligen bra, ingenting kan bli battre och ingenting bor goras for att gora saker och ting battre. (Kristendomen ar i sjalva verket en optimistisk teologi som ger individen mental och moralisk styrka att bygga sitt eget liv. Men det ar en hemlighet for svenkarna, vilkas bild av religionen formats av Gustav Vasas och socialdemokraternas skattefogdar.) Darfor har ocksa ordet "skatteparadis" blivit ett stigmatiserande uttryck som media, politiker och diverse socialistiska pratkvarnar associerar med alla lander som har nagorlunda acceptabla skattelagar. Dessa "paradis" ar lika ouppnaeliga, enligt svensk socialistisk liturgi, som Guds himmelrike.

Detta gor att det fors mindre debatt om "skatteparadis" i Sverige an i manga andra lander. Det ar ett djupt problem, ty "skatteparadisen" ar ingenting annat an sjalvstandiga lander och territorier som valjer att fora en annan politik an man gor i Sverige. Detta blir ett annu svarare problem nar hela EU koordinerar sin politik for att utrota "skatteparadis", aven om motiven i andra EU-lander inte ar lika djupt vansterreligiosa som i Sverige (dar handlar det enbart om att maximera beskattningen av de egna medborgarna, medan det i Sverige dessutom handlar om sjalva den moraliska makten over medborgarna).

Jakten pa lagskattelander ar farlig. Den har lange letts av OECD, som pa senare tid har tvingats ta ett steg tillbaks i sin bisarra kampanj. Men nu har i stallet EU tagit upp kampen, vilket haller pa att fa allvarliga konsekvenser for skattekonkurrensen i Europa.

Tysklands initiativ att ta i med hårdhandskarna mot skatteparadisen får stöd hos en majoritet av EU:s medlemsstater.Vid ministermötet i Bryssel på tisdagen uppmanade EU:s finansministrar kommissionen att öka takten i sin utredning av hårdare skatteregler.

Vi talar har om stater som i genomsnitt beslagtar uppemot halften av sina medborgares inkomster. Dessa vill fora en politik som gor det omojligt for dreas egna medborgare att investera sina pengar i andra lander an lander med lika hoga skatter. Folk forlorar saledes sin fria rorlighet - den fria rorlighet som ar en av de ekonomiska grunderna for sjalva EU:s existens. Motivet fran EU:s sida ar sjalvfallet att den fria rorligheten bara galler inom EU, vilket naturligtvis far svara konsekvenser for EU:s grannlander. Om man kan avskaffa den fria rorligheten for kapital, kan man naturligtvis ocksa avskaffa den fria rorligheten for varor, arbetskraft, tjanster, till och med det fria ordet. EU avskaffar pa sa satt gradvis sjalva den frihet som unionen byggdes pa.

Sa gar det nar man skapar en stor offentlig makt.

En majoritet av medlemsländerna vill öka samarbetet kring skattesmitning.

Ytterligare en stigmata-term. Om jag har 100 000 kronor pa banken i Sverige och inte vill betala skatt pa rantan eller pa kapitalet som sadant, flyttar jag pengarna till ett bankkonto i Schweiz. Det ar inte konstigare an att jag valjer att kopa en sommarstuga i Polen for att egendomsskatterna ar lagre, i stallet for i Haparanda. Det ar lika mycket skattesmitning som att aka over Sundet fran Helsingborg till Helsingor och kopa alkohol darfor att alkoholskatten ar lagre i Danmark.

Med andra ord: varje forsok att stigmatisera investeringar i andra lander som "smitning" ar ett satt att forsoka begransa den individuella rorelsefriheten. Ska man ocksa forbjuda folk att aka pa semester i Thailand darfor att momsen ar lagre dar? De kan ju raka kopa klader dar utan att betala svensk moms pa dem. Kanske svenska tullen ska borja granska turisternas klader innan de aker till Thailand, och jamfora med vad de har pa sig nar de kommer hem? Om de har nya klader far de vackert betala svensk moms pa inkopspriset innan de slapps in i Sverige igen. For att inte tala om skattesmitning pa mat du ater pa restaurangerna i Thailand. Och lat oss nu inte ens borja med all alkohol du dricker i Bangkok! Den svenska skattefogden kommer att vilja veta hur mycket det var, och kommer att avkrava dig bade moms och alkoholskatt pa alltsammans. Om du inte vill samarbeta och tala om hur manga tequila knack du drack, skonstaxeras du for en svensk medelkonsumtion av alkohol.

Allt annat vore ju skattesmitning, ju.

Endast Österrike och Luxemburg framstod som ovilliga att verka för skarpare skattekontroll, skriver Financial Times.

Nehej, det har handlar inte alls om "skattekontroll". Det handlar om individuell frihet. Det ar inte sa att Osterrikes och Luxembourgs regeringar inte kontrollerar att deras egna lagar efterlevs. Det handlar om att dessa lander tillater folk att hantera sina pengar precis sa som de sjalva vill. Det finns saledes inga regler och lagar att "kontrollera". Men det ingar i den mediala propagandan mot lagskattelander att forsoka fa dem att se ut som "slappa" jurisdiktioner med "dalig kontroll".

Skatteparadis som Andorra, Liechtenstein och Monaco har hamnat i blixtbelysning sedan Tyskland i februari drog igång sin kampanj mot skattesmitare.

Den tyska offentliga makten har stora problem med att fa in tillrackligt med skatt for att betala for landets gargantuiska valfardssystem. Landets ekonomi gar daligt och arbetslosheten ar hog. Generositeten i valfardssystemen ar langt hogre an i Sverige vilket innebar att tyska skattebetalare har en stor borda att slapa runt pa. Eftersom tyskar ar mindre benagna att lyssna till den offentliga maktens formaningar an vad svenskar ar, har man darmed ocksa ett ganska stort problem med flytt av formogenheter till lagskattelander. I stallet for att sanka skatterna vill man saledes tappa till granserna och forhindra folk att resa fritt med sina pengar.

For att aterknyta till exemplet Thailand - det har ar fullt jamforbart med att EU forbjuder sina medborgare att aka pa semester nagon annanstans an inom EU, eftersom man annars tappar momsinkomster fran semesterkonsumtionen.

Tyska diplomater flaggar för att förbundskansler Angela Merkel kan komma att ta upp skatteparadisen med övriga statschefer vid nästa EU-toppmöte i Bryssel i mitten av mars.Prins Max av Liechtenstein, yngre bror till landets furste, medgav på tisdagen att det är dags att "sitta ned och samtala konstruktivt med våra grannländer."

Mobbning fungerar tyvarr alltfor ofta nar det handlar om den socialistiska kampen for annu storre offentlig makt. Tack och lov har Schweiz nyligen aterigen sagt att man inte har minsta intresse i att anpassa sig till EU. Det finns fortfarande folk i Europa som vet vad individuell frihet ar. Bra att veta for alla svenskar som nu riskerar sex ars fangelse for att ha investerat sina pengar till lagre skatt an vad man tvingas betala i Sverige. Sex ars fangelse ar langre an vad de flesta valdsbrottslingar tillbringar bakom galler.

VE DESSA ELAKA KAPITALISTER

Kalle Larsson, ivrig kryptokommunist och riksdagsledamot for VPK, bekraftar pa sin blogg vad jag skrev om haromdagen, namligen att vanstern anser att vissa individer - arbetare av olika slag - har en ratt till ett arbete och att andra individer - elaka kapitalister - har en oavvislig skyldighet att anstalla dem. Han citerar sin kamrat Josefin Brink:

Att arbetsgivarna själva ska bestämma behovet av arbetskraft, utan hänsyn till om kompetensen finns i landet, riskerar att undergräva villkoren på den svenska arbetsmarknaden.

Citatet ar fran en kommentar om invandrad arbetskraft och vem som bor fa stanna i Sverige och arbeta. Men citatet ar generellt i det avseendet att det tydligt aterger vansterns asikt att arbetsgivare inte alls har nagon ratt att bestamma vem som arbetar hos dem. I stallet ska det bestammas av "arbetsmarknadens parter" - vilket, givetvis, betyder fackmaffian.

Den har installningen till fragan om arbete ar djupt auktoritar. Den avskaffar de facto privat egendomsratt i det att den som ager kapital, exempelvis tack vare langt hart arbete och entreprenorskap, inte har ratt att bestamma hur detta kapital ska disponeras. VPK har naturligtvis inget problem med det har eftersom man ar for kollektivisering av egendom. Men Sverige borde ha ett stort problem med det. VPK ar inte det enda vansterytterparti i Europa med signifikant politiskt inflytande (VPK fungerar ju som stodparti at socialdemokraterna), utan en del av en ny vag av totalitar vanster som har etablerat sig hart i Tyskland, gjort stora framstotar i Frankrike (socialisternas kandidat i senaste presidentvalet ar det tydligaste tecknet pa detta hittills) och lyckats aterta kontrollen over vasentliga delar av Labor i Storbritannien.

Framvaxten av en ny totalitar socialism kommer inte att stanna av. For Sveriges vidkommande betyder det att ett starkt radikalt VPK samarbetar med en socialdemokrati som med Raggaren vid ratten styr stadigt vansterut. Darmed har landet mycket att oroa sig for nar Vikariens vikariat tar slut 2010, inte minst i fraga om en radikalisering av arbetsmarknads-, narings- och skattepolitiken. Samtliga dessa tangerar fragan om vem som har ratt till vad pa arbetsmarknaden. Darfor ar den ideologiska deklaration som Josefin Brink ger har, och som uppenbarligen delas av Kalle Larsson, sa fundamentalt viktig.